Ärren som skimrar i glödande rött belyser | |
Vårt samvetes pina och kval | |
När sårens svett har torkat ur jord, | |
Tynar den börda som sinnet har tyngt | |
Bort i en osande, dödslik stank, | |
I det bråddjup där guld har försakats | |
Det köttsliga skal som rasar i virvlar, | |
I en avgrund att skriva vår sista epilog | |
Av skammen, så länge de tärts | |
Nu störtas den värsta av plågor | |
I världsalltets ättestupa | |
Ur tiden, mot lindring och nåd | |
Ett aktat slut för de nu utlevade | |
Vid hemsökta klippors gapande svalg | |
Ett vördat slut för de lidande | |
Väntar vid fullbordad gryning | |
Aldrig mer ska frånfällets klinga | |
Vaktas av deras febriga blod | |
Ej mer stungen av bitande stål | |
Och lämnad vind för våg | |
Lyd, du skälvande kreatur | |
Med kaos i rygg du ingenting räds | |
Mot förgängelse du vaggas i slumrande takt | |
Med min dolk i din rygg, omfamna ditt fördärv | |
Av skammen, så länge de tärts | |
Nu störtas den värsta av plågor | |
I världsalltets ättestupa | |
Ur tiden, mot lindring och nåd |
rren som skimrar i gl dande r tt belyser | |
V rt samvetes pina och kval | |
N r s rens svett har torkat ur jord, | |
Tynar den b rda som sinnet har tyngt | |
Bort i en osande, d dslik stank, | |
I det br ddjup d r guld har f rsakats | |
Det k ttsliga skal som rasar i virvlar, | |
I en avgrund att skriva v r sista epilog | |
Av skammen, s l nge de t rts | |
Nu st rtas den v rsta av pl gor | |
I v rldsalltets ttestupa | |
Ur tiden, mot lindring och n d | |
Ett aktat slut f r de nu utlevade | |
Vid hems kta klippors gapande svalg | |
Ett v rdat slut f r de lidande | |
V ntar vid fullbordad gryning | |
Aldrig mer ska fr nf llets klinga | |
Vaktas av deras febriga blod | |
Ej mer stungen av bitande st l | |
Och l mnad vind f r v g | |
Lyd, du sk lvande kreatur | |
Med kaos i rygg du ingenting r ds | |
Mot f rg ngelse du vaggas i slumrande takt | |
Med min dolk i din rygg, omfamna ditt f rd rv | |
Av skammen, s l nge de t rts | |
Nu st rtas den v rsta av pl gor | |
I v rldsalltets ttestupa | |
Ur tiden, mot lindring och n d |
rren som skimrar i gl dande r tt belyser | |
V rt samvetes pina och kval | |
N r s rens svett har torkat ur jord, | |
Tynar den b rda som sinnet har tyngt | |
Bort i en osande, d dslik stank, | |
I det br ddjup d r guld har f rsakats | |
Det k ttsliga skal som rasar i virvlar, | |
I en avgrund att skriva v r sista epilog | |
Av skammen, s l nge de t rts | |
Nu st rtas den v rsta av pl gor | |
I v rldsalltets ttestupa | |
Ur tiden, mot lindring och n d | |
Ett aktat slut f r de nu utlevade | |
Vid hems kta klippors gapande svalg | |
Ett v rdat slut f r de lidande | |
V ntar vid fullbordad gryning | |
Aldrig mer ska fr nf llets klinga | |
Vaktas av deras febriga blod | |
Ej mer stungen av bitande st l | |
Och l mnad vind f r v g | |
Lyd, du sk lvande kreatur | |
Med kaos i rygg du ingenting r ds | |
Mot f rg ngelse du vaggas i slumrande takt | |
Med min dolk i din rygg, omfamna ditt f rd rv | |
Av skammen, s l nge de t rts | |
Nu st rtas den v rsta av pl gor | |
I v rldsalltets ttestupa | |
Ur tiden, mot lindring och n d |